Lit de parade

Ja vafan, sitter här full av känslor som jag inte riktigt vet det är för känslor. Läste igenom min egen blogg igår, för första gången. Intressant att läsa om sånt som publicierats i tillstånd som mest var dimmiga. Berusad, bakis eller bara jävligt förvirrad. Det var min verklighet då, inte alltför länge sedan. Jag sitter här nu med ett längre tids nykterhet och är stolt för det men förut kunde jag känna ett sug att kliva på igen under mina dalar av deprission. Nu känns det som jag tappat fokus och känner sug trots välmående. Det känns farligt, att må bra (är jävligt bra) under en längre period har fått mig att tappa fokus och känna som att man nästan är värd en fylla eller ett par linor. Fan, man är sugen men inget blir ju bättre av det och som jag skrivit tidigare sviker jag ju mig själv då.

Jag kom fram till också (efter att ha läst vad jag skrivit tidigare) att mitt bloggande i princip bara handlat om mig själv och vilken eller vilka känslor jag har och befinner mig i. Inte mycket som handlat om annat än mig själv men jag är inne i en process nu som jag aldrig har upplevt tidigare. Klart det sätter sina spår och det avspeglar sig i det jag förmedlar här. Ges inte så mycket tid att reflektera över annat, eller det kanske det gör men inget som jag har lyckats plita ned här. Är lite nervös nu också, ska öppna mötet på fredag. Koka kaffe, tända ljus och grejer. Jag kan fan inte koka kaffe, eller det kanske jag kan men jag dricker aldrig kaffe så därför kokar jag aldrig kaffe annars. Jaja, det är bra för mig att ta ansvar. Hoppas det går bra bara... gäller att hålla sig lugnt. Jag känner mig inte lugn för fem öre nu, är som en torrlagd jävla alkis som nyss fått tillgång till nycklarna till barskåpet (Tbr2) (när jag tänker efter är det ju faktiskt det jag är, fast nycklarna jag har fått tillgång till är en möteslokal för folk som är i tillfrisknande från sitt missbruk). Jaja, allt handlar om att jag måste hålla mig lugn så ska det nog gå bra. Eftersom jag inte är särskilt lugn just nu så vet jag fan knappt vad jag skriver. Eller jag vet vad jag skriver i samma stund som jag skriver det men det bara snurrar i skallen nu av sinnesförvirring så jag garanterar inget sammanhang av den här texten. Fan undrar om det är abstinens.

Jag som kände mig så trygg i mig själv, klaustrofobin och torgskräcken var borta, jag kände ett lugn jag inte kännt på flera år eller om ens någon gång i livet. Har nu i nyktert tillstånd kunnat slappna av ute bland folk utan att noja för vad skit som helst men nu vetifan alltså. Jag vill inte tillbaka. Rääda mig ur det här, ingen annan är jag kan rädda mig ur den här situationen. Det värsta är att dom här känslorna kommer nu när jag har varit glad hela dagen och haft en bra dag. Jag trodde jag var säker men där ser man, jag visste det, man är aldrig säker. När du tror att du är skyddad från allt du tidigare kännt så dyker det bara upp där som en "go" och "käck" jävla sillstrypare och vill driva dig till vansinne. Jag hatar allt det där, just nu känner jag hat och en klaustrofbisk känsla att befinna mig i min egen tillfrisknande kropp.

Jag kan låtsas dela in mitt liv i episoder. Eller jag vet inte om det stämmer till 100% men tanken slog mig idag: min psykolog säger att jag är en spänningsökare... vem fan är inte det!? Men utifrån våra samtal har hon kommit fram till det och mycket annat. Hur som helst så har jag alltid varit en reserverad person som tänkt att "så länge jag håller käften så slipper jag gå i polemik med någon och då får jag vara ifred". Det är fel inställning om man vill utvecklas som människa. Jag vet det, men det har varit enklast så. Jag har varit en jävla pessimist större delen av mitt liv. Dom motgångar jag har gått på har jag förstorat upp och vissa av dom har nått gigantiska proportioner. Där måste jag tänka mer klart och sansat för att kunna gå vidare i livet.

Under en period i mitt liv kände jag bara hat. Hat mot mig själv och hat mot andra, utåt sett döljde mitt hat i fåniga léenden och konversationer om allt och ingenting. Jag fick ut mina aggressioner i  betéenden som inte är synonymt med en ansedd medborgare av vårat  perfekta samhälle.

Vem är jag nu egentligen, är jag kvar i dom perioderna fortfarande är har jag gått vidare och utvecklats. Jag vet inte andra får bedöma det. Just nu känner jag att jag bara är trött. Varför skriver för egentligen???

Jag tror jag ger mig här... det finns fler episoder i mitt liv men eftersom jag inte kan besluta mig för om jag är kvar i dom eller om jag har gått vidare så känns det jävligt onödigt att spinna vidare i ämnet.

Jag är trött nu, behöver nog sova. Ska kasta i mig några mianserin och hoppas på att jag bara glömmer den här kvällen, vaknar upp i morgon som en ny människa med tro på mig själv och dom uppgifter jag står inför.

Hej då!