Lit de parade

Fan också. Suget efter att få berusa sig finns där hela tiden. Tyvärr känner jag mig inte berusad av gläjde och livslust just nu utan vill ta till flaskan igen. Skulle vara skönt men inget kommer att bli bättre av det och det är en jävla skillnad att ha sug men karaktär att inte förstöra det jag håller på att bygga upp nu.

Suget alltså, att som en vanlig jävla svensson få ta en fylla och garva bort ett par timmar i dimmorna. Men jag kommer nog inte garva om jag går på det nu, dels på grund av min antabuskur men framförallt för att jag sviker mig själv och att all karaktär som jag inbillar mig att jag har försvinner i och med det. Så jag har ett sug men inga planer på att supa ner mig. Jag omger mig i miljöer någon eller ett par gånger i veckan där folk super sina skallar i pusselbitar och lever som fyllan lär. Det är inte påfrestande för mig i själva momentet men efteråt... dagen efter till exempel kan jag få sån jävla ångest. Jag har personligen tagit beslutet att dubbla min dosering av antidepressiva för att kunna få någon som helst ro i kroppen ett par timmar om dygnet... funkar väl kanske... jag vet inte.

Jag vet fan ingenting längre känns det som, vem är jag, vad vill jag egentligen och varför bryr jag mig ens om att grubbla på vad jag vill och vem jag är eftersom jag ändå är för feg att fatta ett beslut. Har kännt mig trygg och lugn under en längre period men just nu i kväll kunde jag inte lura mig själv längre, känns som att allt kom tillbaka.

Träffade min dotter idag, hon var sur och grinig som fan när jag kom. Ville att jag skulle åka hem och ville inte prata med mig överhuvudtaget första kvarten/halvtimmen. Jag bestämde mig för att låta henne vara ett tag så jag gick ut och tog en cigg. När jag kom tillbaks igen var hon på bättre humör och vi spelade memory ett tag, sen lade vi ett pussel. Det gjorde susen och hon blev på bättre humör, riktigt glad faktiskt. Det gjorde även mig glad och jag förträngde det som varit. Innan jag åkte hem så var stämningen god och jag fick en kram och att vi pratade om att hon skulle vara hemma hos mig nästa gång vi ses. Vi får se hur det blir med det, jag förstår om situationen är rörig för min kära dotter när situationen är som den är. Jag tänker inte dra upp situationen här för det blir för mycket rappakalja och situationen är komplex. Många utspridda pusselbitar och en i princip obefintlig kommunikation oss föräldrarna emellan gör det svårt. Men jag ska aldrig, aldrig ge upp... jag älskar min dotter men blir så ledsen det blir som det blir. Jag måste sätta mig in i hennes situation mer, börja tänka klart och inte låta rullgardinen dras ner för fort. (Bearbeta mina känslor och se saker ur ett mycket mycket bredare perspektiv. Jag är trött på allt tunnelseende som bara för mig längre och längre ner i avgrunden.)

Börja tänka klart ja, fy fan det är något som bara fungerar ibland. När jag nu håller mig nykter dyker det upp händelser som minnet tidigare förträngt i dimmorna. Jag känner mig otroligt frustrerad stundtals och vill bara fly fältet med vilka medel som helst. Rusktigt mörka tankar varvas med en otrolig apati och uppgivenhet. Garvar psykotiska skratt åt saker som inte betyder någonting och blir förbannad på mig själv. Jag har som sagt kännt en harmoni den senaste tiden som inte funits i mig på flera år. Men nu känns allt bara skit, hoppas det vänder snart för jag pallar inte att lunka runt som en jävla zombie mer. Jag måste komma in i strukturerade tankegångar och tro på mig själv och det jag har. För någonting har jag väl hoppas jag... frågan är bara när detta kommer ske.

Är väl ganska mycket upp till en själv, men det känns inte som jag är jag just nu. Vem fan är jag egentligen!?